När allt verkligen brister
För en del är det kanske ingenting, men för mig har det bara blivit för mycket. Jag behöver ingen läkare för att veta att jag är ganska psykiskt ostabil just nu.
Det har hänt så mycket den senaste tiden och kombinationen av att bo helt själv, jobba heltid + rida hästar har sänkt mig rätt rejält. Jag tycker ingenting är roligt längre. Längtar inte efter hästarna, blir irriterad på småsaker, brister ut i gråt av att jag tappar något m.m. När jag kommer in lägger jag mig apatisk i sängen och somnar. Jag orkar inte svara på mina kompisars meddelanden, orkar inte göra någon mat utan jag bara ligger och stirrar upp i taket tills jag somnar.
Ingen ledig tid kan jag slappna av. All ledig tid går till att tänka på varför livet är så orättvist på så många plan. Varför allt går åt helvete trots att man hela tiden försöker och när man väl tror att man är på väg att bli glad så är det något nytt som kommer i vägen. Den här gången har jag fallit platt ner på botten och jag vet fan inte om jag ens kommer orka göra ett försök att ta mig upp igen. Jag stannar nog här på botten ett tag för att inte riskera att falla en gång till.
Wendy är för övrigt till salu och jag kommer inte att köpa någon ny, om ens någonsin.